1990 startade på initiativ av Östergötlands Naturalhistoriska förening (ÖNF) projekt Floraväktare i Östergötland för att öka kunskapen om länets sällsynta och hotade växter. Redan under 1990-talet föddes idén att odla vissa av växterna på lämpligt ställe. Odlingen inleddes mera storskaligt i början av 2000-talet och kontakter togs med Nordiska genbanken i Alnarp (numera NordGen). Den 20 juni 2006 invigdes genbanken (GRÖ) och det fanns då 57 arter i trädgården på Naturcentrum.

Medlemmar i ÖNF har varit med och samlat in aktuella fröer och Länsstyrelsen i Östergötland har utfärdat tillstånd för fröinsamling och bistått med kunskaper om rödlistade växter. Under många år deltog elever från Birgittaskolan i Linköping med uppdragning av frön, utplantering, skötsel av odlingsytorna och insamling av frön. Idag sköts odlingarna av Calluna AB/Linköpings Naturcentrum. Mogna frön skickas efter hand till Nordgen. Fröna torkas inför frysning och rensas så de är rena. Grobarheten testas och därefter förvaras de i aluminiumpåsar i -18 grader. Frön kan överleva länge under dessa förhållanden. Hur länge beror på art och frökvalitet.

Under sommaren och hösten 2020 renoverades anläggningen. Besvärliga rotogräs eliminerades och de ursprungliga stensatta odlingsrutorna ersattes med formar av cortenstål. De nya rutorna skall på ett mer påtagligt sätt än tidigare visa respektive arts ursprungliga biotop. Idag finns 75 arter i odling och två av dessa saknar numera aktuella fyndplatser i Östergötland men är bevarade i odling på Linköpings Naturcentrum. Det gäller Fågelarv och Gaffelglim. Målet är att på sikt införliva fler arter i GRÖ.

Rödlistning är en klassificering av arter inom växt- och djurlivet efter en bedömning av deras utdöenderisk. Syftet är att kartlägga och bedöma arters tillstånd och status, den risk de löper att försvagas eller dö ut, och vilka åtgärder som krävs för att förbättra deras situation.

I Sverige tas nationella rödlistor fram av Artdatabanken vid Lantbruksuniversitet i Uppsala. Listorna slås slutligen fast av Naturvårdsverket och revideras normalt vart femte år.

Hotkategorier. I rödlistan kategoriseras arter efter deras bedömda tillstånd och status (internationell kod inom parentes).

Nationellt utdöd(RE, Regionally extinct)
Akut hotad(CR, Critically endangered)
Starkt hotad(EN, Endangered)
Sårbar(VU, Vulnerable)
Nära hotad(NT, Near threatened)



Vi har för närvarande följande arter i odling:

Backklöver Trifolium montanum NT – Nära hotad

Backklöver förekommer främst i de östra delarna av södra Sverige. Den minskar i antal överallt utom möjligtvis på Öland. Den är genom sin blomfärg, hårighet och spetsiga småblad svår att förväxla med andra svenska klöverarter. Precis som alla typiska ängs-och hagmarksväxter kräver backklövern att marken hävdas.Den verkar också vara känslig för gödsling av växtplatsen.

Backsippa Pulsatilla vulgaris NT – Nära hotad
Backsippan med sina stora, klocklika violetta blommor och fint håriga stjälkar och blad blommar redan i april/maj. Växtens underjordiska system är en länge kvarlevande pålrot och en kort kandelaberjordstam. Pålroten kan tränga ner över 1 m i marken vilket gör att växten kan klara längre perioder med torka. I Östergötland förekommer också fältsippan, som har hängande blommor och hylleblad med bakåtböjda spetsar. På en plats utanför Linköping påträffas både backsippa och fältsippa.
Brandnäva Geranium lanuginosum EN – Starkt hotad
Brandnäva är en av två arter i släktet Geranium vars frön kräver upphettning för att gro. Fröna kan ligga minst 100 år i jorden och ”vänta” på en skogsbrand. Karakteristiskt är att arten uppträder i stor mängd året efter en brand men sedan försvinner i frövila i många år. Växten spreds förmodligen delvis genom människan t ex genom svedjebruk. Några tillfälliga fynd har gjorts i Östergötland de senaste 20 åren.
Brinklosta Bromus commutatus EN – Starkt hotad
Brinklosta är ett ettårigt gräs som i början av 1900-talet var ganska spritt i södra Sverige men som idag bara finns kvar på drygt 10 växtplatser i hela landet. I Östergötland finns tre äldre växtlokaler noterade men igenväxningen har förändrat brinklostans förutsättningar och den saknas idag i vårt landskap. Att brinklostan nästan helt försvunnit beror också på att importen av säd och fröer utifrån har minskat.
Buskvicker Vicia dumetorum EN – Starkt hotad
Buskvicker är en klängande ärtväxt som kan bilda stora bestånd. Den växer i gles lövskog och lundar och är kalkgynnad. Buskvickern har i Sverige sitt starkaste fäste i Skåne med ett tiotal lokaler medan vi i Östergötland har sex växtplatser. Den har i vårt landskap funnits på betydligt fler ställen men hotas av igenväxning, kraftig röjning och avverkning av skog. Arten har en mycket oregelbunden fröproduktion.
Drakblomma Dracocephalum ruyschiana EN – Starkt hotad

Drakblomma är en växt med mycket begränsad utbredning i Sverige. Utanför Falbygden i Västergötland har den få växtplatser. I Östergötland finner man arten på två platser nära Vättern. Båda lokalerna är i klippterräng med tunt rörligt jordtäcke vilket förhindrar igenväxning. Arten är uppkallad efter en holländsk läkare och botanist vid namn Fredrik Ruysch.

EsparsettOnobrychis viciifolia
Esparsetten infördes under 1800-talet som foderväxt i Sverige. Idag finns den bara kvar i Skåne, Östergötland och på Öland och Gotland. Att den inte är rödlistad beror på att den inte är tillräckligt gammal i Sverige. ( den skall ha kommit in före år 1800 för att rödlistas) I Östergötland finns två växtplatser kvar, en på Omberg och en norr om Omberg, båda i vägkanter. På en av platserna betas esparsetten hårt av älg och rådjur.
FinnögontröstEuphrasia officinalis subsp. officinalisEN – Starkt hotad
Ett av de tydligaste kännetecknen för denna art är bladen, som är tätt och mycket långt körtelhåriga. Den växer i ogödslad hagmark och har i Östergötland ett knappt tiotal växtplatser. Upphör betet utkonkurreras snabbt finnögontrösten och eftersom fröna behåller grobarheten i högst två år kan man inte vänta länge med att återuppta hävden. Den växer också i Småland, Sörmland, Uppland och Medelpad.
FläckmaskrosTaraxacum maculigerumVU – Sårbar
Denna maskros tillhör gruppen fläckmaskrosor, Naervosa. Förutom de fläckiga bladen kan man känna igen småarten på avlånga blad i kanten försedda med korta nedåtriktade flikar ibland med tänder och blommor med pollen. Den växer i södra Sverige från Skåne till Gästrikland med mest observationer från Småland. Oftast finner man denna maskros i naturbetesmarker och våra frön kommer från Vikingstad-trakten.
FågelarvHolosteum umbellatumNT – Nära hotad
Fågelarv är en ettårig, höstgroende art, som blommar tidigt på våren. Den växer på torr, öppen, glest bevuxen mark. I Skåne växer den på sandstäpp och på Öland finner man den på alvarmark. I Östergötland hittades fågelarven för snart 30 år sedan  i Linköpingstrakten. Idag finns växten bara kvar i odling här på Naturcentrum. Fågelarven är liten och konkurrenssvag och igenväxning är det allvarligaste hotet.
Gaffelglim Silene dichotoma

Arten infördes under 1800-talet till Sverige via importerat frö av rödklöver. Den var vanlig i nästan hela landet fram till mitten av 1900-talet men har sedan minskat drastiskt. Effektiv frörensning och kemisk bekämpning är två faktorer som bidragit till nedgången. Den är (ta bort förmodligen) utgången på sin sista växtplats nära Skänninge där den sågs senast 2008. Växten var rödlistad fram till 2005. Arten är ettårig och gror ibland på våren ibland på hösten.

Grusnejlika Gypsophila muralis EN – Starkt hotad
Detta är en liten ettårig nejlikväxt, som minskat starkt på senare år. På två ställen i Blekinge bedöms den ha bofasta populationer medan arten på många ställen uppträder tillfälligt eller oregelbundet. Den växer på grus eller sand i människopåverkade miljöer som åkrar, grusvägar, ruderatmark och är mycket konkurrenssvag. Den kräver relativt vegetationsfria miljöer för att etablera sig. I Östergötland har man noterat växten på 3 platser de senaste 20 åren.
Grådådra Alyssum alyssoides NT – Nära hotad
Grådådra är en ett- eller tvåårig korsblommig växt, som känns igen på sin gråaktiga färg och sina små gula blommor. Den kom in i vårt land med gräsfrön i början av 1800-talet. I Östergötland har den aldrig varit särskilt vanlig men har i många andra landskap på svenska fastlandet gått starkt tillbaka. Arten är beroende av bar jord för att kunna överleva. Antal aktuella växtplatser i Östergötland är oklart och bör utredas.
GråmalvaMalva thuringiaca
Gråmalva är en flerårig högväxt malva som växer i täta bestånd. Arten har sin huvudutbredning i nordöstra och östra Svealand. Den är ursprungligen en stäppväxt från Central- och Östeuropa. Den är införd till Sverige och har på vissa platser naturaliserats. Den har odlats som läke- och prydnatsväxt. Roten har använts som slemlösande och hostdämpande medicin.
Gullklöver Trifolium aureum NT – Nära hotad
Växten förekommer i gräsmarker, vägkanter, ruderatmarker i Syd- och Mellan-sverige. Den är på markant tillbakagång och finns från och med 2020 med på rödlistan. De största hotet är igenväxning. Med sina delvis bruna blomhuvuden, som sitter i toppen av stjälken och att skaften hos samtliga småblad är liklånga skils den från liknande klöverarter. Arten är 2-årig.
Hjärtstilla Leonurus cardiaca VU – Sårbar
Arten odlades som medicinalväxt i klosterträdgårdarna redan under medeltiden. Den användes som lugnande och stärkande drog vid hjärtbesvär. Hjärtstillan spreds sedan till gårdar och noterades i många landskap i södra Sverige. Den är dåligt anpassad till vårt kyliga klimat och klarar sig bäst i kusttrakter. Underarten ullig hjärtstilla är härdigare men har få fynd i Sverige. Hjärtstilla finns kvar på några få platser i Östergötland medan underarten ullig hjärtstilla har en växtplats i vårt landskap.
HumlesugaBetonica officinalisEN – Starkt hotad
I Sverige påträffas humlesugan bara vildväxande i Skåne. Där har den varit känd sedan 1500-talet. I övrigt är den också odlad som medicinalväxt och förvildad på flera platser norrut till Stockholmsområdet. Arten växer i öppen krattskog småskog och i ängs och hagmark. I äldre floror kan man läsa att intag av den färska örten kan framkalla yrsel och att roten kan användas som laxermedel.
Kalvnos Misopates orontium NT – Nära hotad
Kalvnos är ett ettårigt åkerogräs som gått starkt tillbaka under 1900-talet. Den senaste noteringen från Östergötland är från 1995 ( Tjällmo ) Höstgrodda plantor dör vid lätt frost varför arten ej uppträder i höstgrödor. Vårgroningen sker sent och kalvnosen blommor under juli – september. Arten har tidigare använts inom folkmedicinen mot väderspänning och som urindrivande medel. Namnet härrör från frukten som liknar nosen på en kalv.
KamomillkullaAnthemis cotulaEN – Starkt hotad
Kamomillkulla är en ettårig växt som minskat mycket kraftigt i Sverige under senare delen av 1900-talet. Som för många andra rödlistade åkerväxter är effektivare frörensning och bekämpningsmedel två faktorer som bidragit till tillbakagången. Idag finns bara några få kända växtplatser kvar, bl.a.  i Skåne och Bohuslän. Kamomillkulla liknar kamomill och baldersbrå men skiljer sig från dem bl a genom sin fräna doft. Arten sågs senaste gången i Östergötland 1955 vid Djurö kvarn.
KasgräsScolochloa festucaceaNT – Nära hotad
Kasgräs är ett högvuxet, flerårigt gräs som växer på stränder med finsediment vid sjöar och vattendrag samt på strandängar. Oftast hittar man kasgräset innanför vassbältet. Denna växt har en mycket begränsad utbredning i Sverige och förutom en lokal i Uppland är det en östgötsk art. Den följer Motala ström och dess vattensystem och flera rikliga förekomster finns runt Roxen och Glan.
KattfotAntennaria dioica
Arten är tvåbyggare vilket innebär att man finner han- och honblommor på skilda plantor. Båda är ungefär lika vanliga. Arten är avpassad efter torra lokaler genom att stjälken och bladens undersida är vitluddiga och bladens gröna översida kan täckas genom att skivan vid mycket torr väderlek och i solöppna lokaler är hopviken längs mittnerven. Blomkorgarna är torra och används ibland som eterneller. Arten är fortfarande inte ovanlig på sina håll men den har överlag minskat kraftigt.
Kattmynta Nepeta cataria EN – Starkt hotad
Kattmynta är en gammal medicinalväxt, som fanns i Sverige redan under medeltiden. Den har använts mot nervösa besvär, magproblem mm. Den har en aromatisk doft som utövar en stark lockelse på många katter, som gnider sig mot den. Idag finns den kvar på ett fåtal ställen i framför allt södra Sverige. Östergötland har en växtplats belägen vid Stegborgs slottsruin. Det finns några Nepeta-arter som odlas i Sverige och som ofta felaktigt benämns kattmynta.
Klippnejlika Petrorhagia saxifraga NT – Nära hotad
Detta är en flerårig, spenslig nejlikväxt som idag bara påträffas på 13 platser i landet. En av dessa ligger i Östergötland, i Mjölbytrakten. Klippnejlika växer i Sverige på basiska klippor eller på torr gräsmark på sand. Den är troligen från början odlad i vårt land som prydnadsväxt och har sedermera naturaliserats. Den tål sol och torka mycket bra men är känslig för skugga och igenväxning.
KlättAgrostemma githagoEN – Starkt hotad
Klätt är ett mycket gammalt åkerogräs i främst rågåkrar. Den kan idag bara med säkerhet ses i Skåne och på Gotland i vilt tillstånd. En av anledningarna till att arten i stort sett försvann är att den saknar groningsvila i jord och varje år måste sås på nytt. Fröna innehåller det lätt giftiga ämnet saponin, som använts i tvättmedel. Två andra arter Agrostemma odlas i Sverige som prydnadsväxter.
KnippnejlikaDianthus armeriaVU – Sårbar
Knippnejlika är en tvåårig ört som i Sverige främst förekommer i kustnära miljöer från Bohuslän till Hälsningland. Den trivs i torr gräsmark och är troligen beroende av en lång frostfri vegetationssäsong. Första året bildar växten en bladrosett för att sedan blomma under sensommaren året därpå. Knippnejlikan hotas i första hand av igenväxning och i Östergötland finns idag några få aktuella lokaler.
Knölvial Lathyrus tuberosus VU – Sårbar
Knölvial har odlats som köksväxt för de ätliga rotknölarnas skull sedan 1600-talet. Smaken påminner något om äkta kastanj. Roten har också använts som slemlösande och hostdämpande medicin. Flertalet av dagens förekomster är kvarlevor från tidigare odling. Idag är den undanträngd till vägkanter, åkerenar mm och i Östergötland finns den kvar på några få platser. I Åby i Horns socken har den funnits på samma plats i mer än 100 år (Åbyluktärt).
Korndådra Neslia paniculata EN – Starkt hotad
Korndådra är en ettårig, främst höstgroende korsblommig art, som känns igen på sina klotformade frukter Den har tidigare påträffats på åkrar i östra Sverige från Skåne till Gästrikland men finns idag nästan bara kvar på Öland och Gotland. Senaste observationen i Östergötland är från Solberga nära Valdemarsvik år 2000. Växten härstammar från Centraleuropa och Västasien.
Korskovall Melampyrum cristatum NT – Nära hotad
Arten är förmodligen en gammal slåtterängsväxt. Den påträffas i skogsbryn, öppna skogar, ängar mm och har förekomster i Götaland och Svealand, framförallt i östra delen. Korskovallen är ettårig och blommar hela sommaren. Den förekommer i två former, dels med purpurröd kröna och dels med blekgul krona. Växten är en halvparasit. Fröna sprids av myror som lockas av oljehaltigt bihang.
Kransborre Marrubium vulgare EN – Starkt hotad
Kransborren har tidigare funnits i alla landskap i Götaland och Svealand. Under 1900-talet minskade arten kraftigt och finns idag bara kvar på Öland och Gotland. Det är en typisk kulturmarksväxt som förr växte på gårdsplaner, i bygator eller vid vägkanter. Arten är en gammal medicinal- och kryddväxt. Te kokat på dessa blad var slemlösande och botade även heshet. I Östergötland sågs den senast 1908 i Norrköping.
Kålsenap Erucastrum gallicum
Kålsenap är en ett/tvåårig växt som kom till Sverige under 1800-talet. Den lyckades bl a etablera sig vid sjön Tåkern och växte rikligt där under slutet av detta sekel. Under slutet av 1900-talet var kålsenapen försvunnen från Östergötland men dök upp i samband med grävningen av ett dike vid Glänås, Tåkern. Denna växts frön måste således ha en lång livslängd. Arten var fram till 2005 rödlistad som Akut hotad.
Kösa Apera spica-venti NT – Nära hotad
Kösa är ett ettårigt gräs med rikt grenad, yvig vippa. Den förekommer främst i södra Sverige och den trivs bäst på sandiga åkrar. Under de senaste decennierna har arten gått tillbaka och 2015 kom den för första gången in på rödlistan. Orsakerna till tillbakagången är bl. a. effektivare frörensning, tätare grödor, ogräsmedel och gödsling. De flesta av Östergötlands växtplatser ligger inom en triangel Linköping – Motala – Ödeshög.
LjungögontröstEuphrasia micranthaVU – Sårbar

Detta är en liten, ettårig ögontröst , som är ganska lätt att känna igen med sin tunna stam, sina uppåtriktade grenar och sina små, kala blad. Den växer vanligtvis i mager ängs- och hagmark tillsammans med ljung som den parasiterar på. Vid igenväxning eller gödsling försvinner arten på kort tid. I Östergötland finns idag bara ett par aktuella växtplatser. För 40 år sedan fanns det 13 lokaler.

LuddvedelOxytropis pilosaEN – Starkt hotad
Luddvedeln förekommer i Sverige bara i två landskap nämligen Östergötland och Gotland. På Gotland är växten mer nedliggande medan den är upprätt i Östergötland. Man misstänker att arten på Gotland inkommit genom människans försorg medan förekomsterna i Östergötland skulle vara ursprungliga. Det är en stäppväxt som har sin huvudutbredning i östra Europa och delar av Asien. I Östergötland har luddvedeln 7 växtplatser på torrängar och i klippbranter.
LuddvickerVicia villosaVU – Sårbar

Luddvicker förekom tidigare som åkerogräs men växer idag mest i vägkanter och åkerrenar. Den finns i början av 2000-talet på knappt 10 platser i vårt landskap. Arten förekom i Sverige redan under 1700-talet men infördes i större mängder under mitten av 1800-talet för att odlas som foderväxt. Den typiska växtplatsen  är en torr, mager vägslänt utan konkurrens från högvuxna arter. Växten liknar den vanligare kråkvickern, som blommar lite senare.

Nonnea Nonea versicolor
Nonnea är en ettårig växt som hör hemma i åkrar, trädgårdsland mm. Den är omnämnd som vildväxande i Sverige först i slutet av 1800-talet och är därför inte längre rödlistad. ( jämför esparsett i ruta 4 ) Dess hemland är Kaukasus och nordöstra Turkiet. Arten är konkurrenssvag och trivs inte i sluten vegetation. Den finns ej längre vildväxande i Östergötland men ses ibland kvarstående från odlingar.
Nålkörvel Scandix pecten-veneris EN – Starkt hotad
Nålkörvel är ett gammalt åkerogräs, som idag bara växer vilt på några få ställen på Öland och Gotland. I Östergötland sågs den senast i Åtvidaberg 1904. Tillbakagången hänger samman med förbättrade frörensningsmetoder och användning av ogräsmedel. Arten är lätt att känna igen på sina nålformade ca 5 cm långa frukter. Växten är ettårig och gror både på hösten och våren. Små flugor är vanligtvis pollinatörer.
Odört Conium maculatum
Odört är en tvåårig, flockblommig växt som kan bli mer än meterhög. Stjälken är blådaggig ofta med röda fläckar och speciellt bladen har en råttliknande lukt. Självpollinering undviks genom att ståndare och pistill är aktiva vid olika tillfällen. Odörten är känd för sitt starka gift och under antiken användes den som giftdrog. Fram till början av 1900-talet var odört en tämligen vanlig åker- och byväxt men är idag sparsamt förekommande.
Paddfot Asperugo procumbens NT – Nära hotad
Paddfot är en ettårig, höstgroende art. Den är en gammal gårdsväxt, som tidigare funnits i nästan hela Sverige. I Östergötland finns den kvar på ca 10 platser. Paddfotens groddplantor kan bara utvecklas i konkurrensfri miljö och det är viktigt att hindra igenväxning på aktuella lokaler. Efter blomningen tillväxer blomfodret kraftigt och får formen av två simfotsliknande skivor (paddfötter). Förökning sker utan pollinatörer.
Piggfrö Lappula squarrosa EN – Starkt hotad
Piggfrö är en ettårig växt, som påträffas på soliga, torra, grusiga ställen t. ex alvarmark, vägkanter, murar. De små blåa blommorna påminner om förgätmigej. Arten har svårt att hävda sig i konkurrensen med andra växter och fröna har en kort livslängd i jord. Växten har aldrig varit vanligt förekommande och med en minskande trend har den placerats i hotkategorin EN. I Östergötland finns idag bara en växtplats belägen på en kyrkogårdsmur.
Piploka Pleurospermum austriacum VU – Sårbar
Piploka är en två eller flerårig flockblomstrig växt som kan bli manshög. Ett gott kännetecken är att stjälken är ihålig i hela sin längd. Piplokan växer i Sverige bara i gränstrakterna mellan Östergötland och Sörmland, där den trivs i fuktig, mullrik, stenig skogsmark. Hur denna växt kommit in i vårt land är ej klarlagt men en tanke är att den dök upp i samband med bruksdriften i Kolmården under 1600- och 1700-talen. Under senare år har den minskat kraftigt i antal.
Raggarv Cerastium brachypetalum VU – Sårbar
Raggarv är en liten ettårig växt som gror på hösten och blommar i maj – juni året därpå. Raggarv växer på öppen, solvarm, kalkrik mark. Den är mycket konkurrens-svag och försvinner vid igenväxning. Östergötlands enda växtplats finns på Omberg och populationen är mycket liten. 2005 hittades 4 plantor. Vanligast är den på Gotland med drygt 10 växtplatser. Raggarv är en subkontinental växt som föredrar områden med varma och torra somrar.
Renlosta Bromus arvensis EN – Starkt hotad
Renlosta är ett ettårigt åkerogräs som tidigare fanns i nästan hela landet. Idag växer arten bara i Skåne, på Öland och i Östergötland. I vårt landskap har den sitt starkaste fäste i åkerenar på Ombergs nordöstra sida. Renlostan trivs hos raps och olika sädesslag . Genom att undvika bekämpningsmedel i en kantzon av åkern kan berörda lantbrukare skapa livsutrymme för renlostan.
Riddarsporre Consolida regalis NT – Nära hotad
Riddarsporre är en ettårig, höstgroende växt som växer på kulturmark, främst åkrar. Den är mycket gammal och pollenfynd visar att den var en tundraväxt under senglacial tid. Därefter försvann den och återkom senare som åkerogräs. Idag påverkas den negativt av bl a kemiska ogräsmedel och konstgödsel. Riddarsporren användes under 1700-talet som medicinalväxt. Den användes mot mask och var dessutom urindrivande.
Ryl Chimaphila umbellata EN – Starkt hotad
Rylen är ett flerårigt, vintergrönt ris som utan blommor lätt förväxlas med lingon. Den har större, sågade blad som sitter i kransar. Arten bildar underjordiska utlöpare som tillväxer någon dm per år. Rylen är en ljuskrävande skogsväxt, som kräver magra men inte alltför sura och gärna kalkpåverkade jordar. Den är vanligast förekommande i glesa tallskogar. I Östergötland finns den kvar på ett tiotal platser.
Rysk drakblomma Dracocephalum thymiflorum EN – Starkt hotad
Arten är ursprungligen införd under början av 1800-talet som förorening i ryskt och östeuropeiskt klöverfrö och den har i Östergötland bara noterats tillfälligt. Idag finns den i Sverige bara kvar på ett fåtal platser i Medelpad och Ångermanland. Arten är ursprungligen en stäppväxt som i Norrland slagit sig ner på älvstrandsnipor. Den ryska drakblomman är ettårig. Den gror på hösten och blommar året därpå.
Råglosta Bromus secalinus EN – Starkt hotad
Råglosta är ett mycket gammalt åkerogräs i främst rågåkrar. Den förekommer idag i några få åkrar på Öland och Gotland. Arten saknar groningsvila i jord och måste varje år sås på nytt. Råglostan har följt människan i flera tusen år och är nästan helt odlingsberoende. Växten har använts till framställning av svagdricka och av dess mjöl har man bakat tunnbröd. Arten är höstgroende och blommar följande sommar.
Sanddraba Draba nemorosa VU – Sårbar
Sanddraban hör hemma i vårt lands mellersta och norra delar och sydgränsen går i Västergötland/Östergötland. Arten trivs på sandiga, öppna, torra marker och försvinner snabbt vid igenväxning. I Norrland växer den på stränder, älvbrinkar, rasmarker och vill gärna ha en årlig omrörning av marken Den ettåriga sandraban gror på hösten och blommar redan i maj. I Östergötland har den noterats på banvallar. Idag finns den förmodligen inte kvar i vårt landskap.
Sankmaskros Taraxacum pseudosuecicum CR – Akut hotad
Arten tillhör gruppen strandmaskrosor, Palustria och sankmaskrosen är en av vår odlings få arter som är placerad i hotkategorin Akut hotad. Växten har smala blad som är svagt flikiga/tandade och blommorna har gula märken och tätt tilltryckta yttre holkfjäll. Denna maskros har efter 1960 bara noterats på 10 lokaler. Den är kalkgynnad och påträffas i Östergötland på ogödslad hagmark med rik flora. De flesta observationer härrör från fuktig alvarmark på Öland. Våra frön härstammar från en betesmark i Kindabygden.
Skogsklocka Campanula cervicaria NT – Nära hotad
Skogsklockan bildar första året en bladrosett och efter ett eller flera år en blomställning. Efter blomning dör plantan. Den är en brynväxt och förekommer ofta i skogsbygder som gränsar till odlad mark. En enda fröställning  kan innehålla över 20000 frön och många av fröna kan finnas kvar under vintern. Den påträffas från Skåne upp till Ångermanland och även om den har gått tillbaka finns ganska många förekomster i Östergötland.
Skogssvingel Drymochloa sylvatica NT – Nära hotad
Skogssvingel är ett flerårigt bredbladigt lundgräs, som i Östergötland har ett knappt tiotal växtplatser bl a på Omberg. I Sverige finns de flesta lokalerna i Dalsland och Bohuslän. Skogssvingeln växer ofta i gammal naturskog. Gräset har ett mycket grunt rotsystem, som lätt skadas i samband med avverkningar och markberedningar. Arten har mycket små frön, som bl a sprids via djurpälsar.
Skugglosta Bromopsis ramosa NT – Nära hotad
Skugglosta är ett flerårigt bredbladigt lundgräs som liknar strävlosta. Skugglostan har långa hår på övre bladslidan och en glesare vippa. I Östergötland växer detta gräs bara på Omberg och även här är antalet lokaler få. Övriga svenska växtplatser finns i Skåne, i Stockholms skärgård och på Öland och Gotland. Arten är känslig för försurning och förekommer inte på mark med pH under 5,0.
Skärblad Falcaria vulgaris EN – Starkt hotad
Skärblad är en flerårig flockblomstrig växt som finns på cirka 30 platser i vårt land. Östergötlands enda växtplats är en hagmark väster om Linköping. Det är ingen ursprunglig växt i Sverige utan kom in med orent utsäde i början av 1800–talet. Den förefaller vara ganska stabil på de platser där den är etablerad. I Sverige är den mest förekommande i Skåne och på Öland och Gotland.
Slåttergubbe Arnica montana VU – Sårbar
Denna ståtliga korgblommiga växt blir över halvmetern hög och kan knappast förväxlas med någon annan svensk växt. Den förekommer i södra o mellersta Sverige upp till Dalarna men saknas på Öland och Gotland. Som många andra hävdberoende arter är den på stark tillbakagång. Den trivs framförallt i välhävdade naturbetesmarker och slåttermarker. För att vara en så högväxt art är den ovanligt konkurrenssvag. Den har under lång tid använts som medicinalväxt för både invärtes och utvärtes bruk.
Solvända Helianthemum nummularium NT – Nära hotad
Nedersta delen av stammen är förvedad så att den i likhet med en buske övervintrar med sina knoppar ovan jord. Ju torrare och kalare växtplatsen är, desto tjockare och hårdare förvedad blir stammens nedersta del. Solvändan behöver starkt ljus och värme för att öppna blommorna helt. Som namnet antyder följer blomman solens rörelse under dagen. Arten som förekommer i naturliga fodermarker minskar till följd av upphörande hävd.
Spetsfingerört Sibbaldianthe bifurcurca ssp. orientalis
Spetsfingerört är en flerårig ört med karakteristiska småblad som är djupt kluvna i toppen. I Sverige finner man den på fem spridda kustnära växtplatser. En av dessa ligger i utkanten av Norrköping. Spetsfingerörten har på samtliga växtplatser kommit in med säd, barlast eller dylikt. Första fyndet i Sverige gjordes under slutet av 1800-talet. Arten är tvåkönad och i Sverige finns bara plantor av ett kön. Därför får växten förlita sig på vegetativ förökning.
Stenfrö Lithospermum officinale
Stenfrö är en flerårig, strävhårig ört som kom in på rödlistan 2005. De hårda, porslinsäggsliknande fröna har gett växten dess namn. Den förekommer sällsynt i flera landskap i Syd- och Mellansverige upp till Gävle med starkaste fästet på Öland. I Sverige finns ca 200 växtplatser totalt och ett tiotal av dessa finns i Östergötland. Arten verkar vara beroende av en god tillgång på ljus och värme samt viss omrörning av marken.
Stinkmålla Chenopodium vulvaria EN – Starkt hotad
Stinkmålla är en ettårig, delvis nedliggande ört med rombiska blad. Växten har en karakteristisk doft som påminner om gammal sillake. Växten har aldrig varit vanlig i Sverige och det är i Skåne man har haft de flesta noteringarna. Idag finns den kvar på några platser i Skanör och Falsterbo samt i Mjölby där den återupptäcktes i början av 2000-talet och sedan visat sig på växtplatsen varje år.
Storgröe Poa remota NT – Nära hotad
Detta bredbladiga skogsgräs förekommer lokalt i större delen av Sverige men saknas på Öland och Gotland. Den har sitt starkaste fäste i mellersta Sverige Den gillar platser med rörligt ofta kalthaltigt markvatten. Storgröe är mycket karaktäristisk med sina breda, ljusgröna blad och plattade bladslidor. Artnamnet remota står för avlägsen och syftar på den glesa vippan. Den finns på några få platser i Östergötland men är inte talrik på någon av våra lokaler.
Stor sandlilja Anthericum liliago EN – Starkt hotad
Stor sandlilja förekommer främst i Skåne och på Öland men med några noteringar från Blekinge, Gotland, Halland, Östergötland och Uppland. I Östergötland finns två växtplatser i södra delen av landskapet. Arten trivs i varma, torra och ganska öppna lägen. De svenska förekomsterna är de nordligaste i Europa. Arten är flerårig och har välluktande blommor. Största hotet är igenväxning.
Stortimjan Thymus pulegoides VU – Sårbar
Stortimjan är en dvärgbuske med fyrkantiga stänglar och motsatta blad. Om man gnider bladen noterar man en aromatisk doft. Blommorna är rika på nektar och uppskattas av bl.a. bin. Arten har två typer av förekomster i Sverige antingen sedan lång tid en betes-eller slåttermarksväxt eller hittar man växten i park-eller trädgårdsgräsmattor där den inkommit vid sådd av gräsfrön. Stortimjan är konkurrenssvag och försvinner snabbt vid igenväxning.
Strandbräsma Cardamine parviflora VU – Sårbar
Strandbräsma är en liten ettårig ört, som i Sverige förekommer främst vid sjöarna Vänern, Hjälmaren och Vätten samt utefter Motala ströms vattensystem. Den är konkurrenssvag och föredrar därför stränder med varierande vattenstånd. Arten är annars mycket lättodlad i öppen jord. Den är känd från ett tiotal olika lokaler i Östergötland bl a på några platser runt sjön Roxen men arten är dåligt inventerad.
Strävlosta Bromopsis benekeni
Strävlostan är ett flerårigt, drygt meterhögt gräs som förekommer i ädellövskog med mulljord och högt pH. Utbredningen är ojämn. Den förekommer i delar av Götaland och östra Svealand men saknas nästan helt på västkusten och i Småland. Den har i Östergötland ett tiotal växtplatser och bästa förutsättningarna att få se detta bredbladiga lundgräs har man på Omberg där den fläckvis är ganska vanlig.
Stubbdaggkåpa Alchemilla samuelssonii VU – Sårbar
Detta är en flerårig växt som idag finns på mindre än 10 platser i landet. En av dessa växtplatser finns i Östergötland. Arten känns lättast igen genom den tilltryckta behåringen och de tjocka rundade bladen med mindre uddtand. Den är apomiktisk dvs sätter frö (millimeterstora nötter) utan befruktning. Denna daggkåpa är starkt bunden till hagmark. Den hedrar genom sitt namn professor Gunnar Samuelsson.
Styv fingerört Potentilla recta
Styv fingerört karaktäriseras av en styvt upprätt stjälk med gröna fem- till sjufingrade blad vid basen. Den blir en dryg halvmeter hög och de fem kronbladen är oftast ljusgula och längre än foderbladen. Artens färgvariation tycks ligga mycket nära ölandstoken och kan skifta från vitt till smörgult. Växten är sällsynt och förekommer mer eller mindre tillfälligt från Skåne till Uppland. Den påträffas mest i torr gräsmark. Den började odlas i vårt land i början av 1800-talet.
Svedjenäva Geranium bohemicum NT – Nära hotad
Svedjenävans frö kräver i likhet med brandnävans upphettning till minst 40 – 50 ° C för att kunna gro. Svedjenävan liknar brandnävan men skiljs från sin släkting på blommornas gulgröna märken, de bredare bladflikarna och de släta fröna. Den växer på brandplatser, hyggen, markberedningsfläckar, vägkanter mm. Växten sågs bl a efter skogsbranden i Borensberg 1993 och våra frön kommer därifrån.
Taggkörvel Anthriscus caucalis VU – Sårbar
Taggkörvel är en ettårig växt som hör hemma i åkrar, trädgårdsland, vägkanter mm. Den karakteristiska frukten är rikligt försedd med krokborst ( därav namnet tagg-körvel ) Den förekommer sällsynt i södra Sverige med rikaste växtplatser i Skåne och på Gotland. I Östergötland sågs taggkörveln senast 1901 i Horns socken. I Sverige växer arten på nordgränsen av sitt utbredningsområde och uteslutande i våra vintermilda kusttrakter.
Vingvial Lathyrus latifolius ssp. heterophyllus
Vingvial är en vacker, kraftig ärtväxt vars vingkantade stjälkar kan bli flera meter långa. Den skiljer sig från den vanligare backvialen genom sina tvåpariga övre blad. Förr växte den på torrängar och i lövbryn men dessa biotoper växer idag snabbt igen. De svenska förekomsterna utgör en betydande del av artens totalutbredning. Vingvial var rödlistad fram till 2005. Det finns ett tiotal förekomster i Östergötland.
Vit kattost Malva pusilla VU – Sårbar
Vit kattost är en ettårig ört som växer i olika kulturpåverkade miljöer, gärna i anslutning till bondgårdar med djur. Det är en gammal nyttoväxt som använts mot bölder och bistick och som föda. Den har säkert funnits i vårt land sedan stenåldern. Idag finns den bara kvar på ca fem platser i Östergötland. Tillbakagången beror till stor del på den minskande djurhållningen. Namnet kattost är märkligt. Frukterna liknar en uppklyftad ost men varför förstavelsen katt?
Vittåtel Aira caryophyllea NT – Nära hotad
Vittåtel är ett tidigblommande ettårigt gräs som påträffas i kustnära trakter i södra Sverige. I Östergötland finns den bara på en växtplats belägen vid en slänt vid Bråviken. Växten är mycket liten och konkurrenssvag och försvinner om vegetationen blir alltför sluten. Den hade förr det glada namnet tåtelsmil. Vittåteln har i Sverige gått tillbaka kraftigt under senare decennier.
Åkerkulla Anthemis arvensis NT – Nära hotad

Åkerkulla är en ettårig växt som liknar baldersbrå. Arten finns i Götaland och Svealand men har gått starkt tillbaka de senaste årtiondena. Den är ursprungligen ett åkerogräs som idag påträffas i åkerkanter, vägrenar m fl kulturpåverkade platser. Arten växte för några decennier sedan i stort sett i hela Östergötland men är idag sällsynt i vårt landskap. Antal aktuella växtplatser i Östergötland är oklart och bör utredas.

Åkerranunkel Ranunculus arvensis NT – Nära hotad
Åkerranunkel är ett gammalt åkerogräs, som uppträder rikligt på några platser på Öland och Gotland men huvudsakligen är tillfällig på fastlandet. Liksom många andra utrotningshotade åkerväxter har åkerranunkeln förts in i Sverige tillsammans med den tidiga sädesodlingen för flera tusen år sedan. Växten är mycket konkurrenskänslig och har svårt att sätta frukt i tät miljö. Liksom alla smörblommor innehåller åkerranunkeln giftiga och bittra ämnen.
Ädelmynta Mentha x gracilis EN – Starkt hotad
Ädelmynta har uppkommit genom hybridisering mellan åkermynta och grönmynta. Den är frösteril men sprider sig liksom andra i släktet med underjordiska utlöpare. Det äldre svenska materialet kan delas in i sex former, varav ingen är funnen utanför Norden. Har man ett välutvecklat luktsinne kan man identifiera ädelmyntan på doften. Ädelmyntorna är en mycket svårbestämbar grupp av växter. Östergötland är ett av de landskap som har flest observationer av arten. Växten tros ha etablerats i Sverige genom odling bl.a. i klosterträdgårdar.
Ängssalvia Salvia pratensis VU – Sårbar
Detta är en storblommig salvia, som från början är inkommen i Sverige med gräsfrön i mitten av 1700-talet. Vissa tider har den odlats som prydnadsväxt. Den växer i Sverige i ängsmarker och vägkanter men i södra Europa påträffas arten på kalkrika, torra ängar. Idag finns ängssalvian sällsynt kvar på Öland och Gotland och i Östergötland och Uppland. I Östergötland finns en växtplats vid en vägkant nära Mantorp.
Ärtvicker Vicia pisiformis EN – Starkt hotad
Detta är en art som vi östgötar har all anledning att värna om lite extra. Av landets ca 20 växtplatser ligger inte mindre än 14 i vårt landskap. Ärtvickern växer i stenig, snårig terräng där trädskiktet består av ädla lövträd. Den skiljs från buskvicker på sin gula blomfärg och när den inte blommar kan man studera stipler (parvisa bladflikar vid bladskaftets bas). Ärtvickern stipler döljs av de innersta bladen medan buskvickerns stipler är synliga.
ÖstgötabjörnbärRubus hartmanii

Detta så kallade äkta björnbär känns igen på att årsstammen bär täta taggar av olika slag, borst,  körtelhår och vanliga hår. Växten förekommer kustnära mellan norra delen av Slätbaken ner till norra Småland. Den påträffas i betesmarker, utmed vägkanter, i strandsnår och på driftvallar. Inga stora förändringar av antalet lokaler har skett de senaste åren men på vissa platser har arten minskat på grund av igenväxning. Tidigare rödlistad.